Styrelserummets organisationspsykologi - hur blir kompetenta människor kompetenta tillsammans?

Det syns i hur ledamöterna tittar på mig och på varandra. Ser de nyfikna ut? Ställer de frågor? Finns det en vilja att förstå? Eller är de mer avvaktande, kommenterar på varandras inlägg och väntar på möjligheten att föra fram sitt eget perspektiv?

Styrelser består ofta av mycket kompetenta, erfarna och självständiga människor. Men kompetenta människor blir inte automatiskt kompetenta tillsammans och en styrelse måste göra sitt arbete just tillsammans.

När olikheter blir positioner

Alla grupper påverkas av socialpsykologiska krafter. Vi söker vår plats och positionerar oss i förhållande till varandra. När trycket ökar söker vi stabilitet och våra beteenden riskerar att bli mer stereotypa.

Styrelserummet är inget undantag - snarare tvärtom. Frågorna är viktiga. Besluten ska få konsekvenser och runt bordet sitter människor som är vana vid att förväntas förstå och ha en uppfattning.

Någon blir den kritiska, en annan den försiktiga. Någon håller ofta med ordföranden och andra vet redan vad någon kommer att säga och behöver därför inte längre fråga. Perspektivet förbises. Olikheter som skulle berika styrelsens arbete har blivit positioner.

Kompetensen finns fortfarande runt bordet. Men styrelsen får inte längre full tillgång till den.

”Jag förstår inte”

Det borde vara en självklar mening i ett rum som arbetar med komplexa och strategiska frågor. Men den kan vara svår att säga. En styrelseledamot är där för sin erfarenhet och kompetens. Att säga ”jag förstår inte” innebär därför en liten social risk. Om jag inte förstår - framstår jag då som inkompetent och som att jag inte riktigt klarar uppdraget? Därför är det ofta lättare att ha en uppfattning än att vara nyfiken på riktigt.

Problemet är att strategiskt arbete kräver förmågan att stå kvar i komplexiteten. Att pröva antaganden, lyssna på det som avviker och ibland våga uppmärksamma det uppenbara.

När sex personer lutar åt ett håll och den sjunde åt ett annat är frågan därför inte bara hur vi ska få den sjunde med oss. En bättre fråga kan vara: Vad ser hon som vi andra inte ser? Här har ordföranden en särskilt viktig uppgift. Att skapa struktur och värme, men också att hjälpa gruppen att få syn på och utforska olikheter innan de argumenteras bort.

Nyfiken, vänlig och beslutsför

Styrelsen är ingen terapigrupp. Den finns där för att fatta kloka beslut och bidra strategiskt. Samtidigt är strategiska processer avancerat mänskligt samarbete.

Det kräver att människor står för sin uppfattning utan att behöva vinna, ändrar sig när någon annan har bättre argument och står kvar en stund i en komplex fråga utan att alltför snabbt göra den enkel.

Om vi sammanfattar i tre punkter:

• Var nyfiken – särskilt på det som avviker från ditt eget perspektiv.

• Var vänlig – så att andra vågar tänka högt, säga emot och ibland säga ”jag förstår inte”.

• Var beslutsför – utforskandet har ett syfte. Till slut måste styrelsen välja väg.

En bra styrelse är inte en styrelse utan spänningar och olikheter, utan en grupp människor som i styrelserummet klarar av att använda dem. Det är det styrelserummets organisationspsykologi handlar om.